En 6-årig pojke kliver av vid fel busshållplats, men en främmande människa ser till att han kommer hem ordentligt
På senare tid tycks vi ha blivit ovana vid att bevittna en god gärning, generositet och osjälviska vänliga handlingar, vilket kanske är anledningen till att vi små goda nyheter betyder så mycket. Solidariteten mellan människorna i grannskapen har till exempel gått förlorad sedan länge, så pass mycket att de flesta människor inte ens vet vem som bor i deras egna kvarter. Men lite mer förståelse och solidaritet skulle kunna ge väldigt mycket och lyckligtvis är det även bland främlingar fullt av goda människor.
En 6-årig pojke var på väg hem med bussen efter skolan. Den lilla pojken blev förvirrad och klev av vid fel hållplats och tappade bort sig. Lyckligtvis såg en mamma i grannskapet honom på gatan och förde honom hem säkert.
Colton Franklin är den modige lilla killen som åkte hem från skolan helt själv med bussen, när han plötsligt blev förvirrad och klev av vid fel hållplats. Han visste inte längre var han var och var hans hem låg. Under tiden väntade hans storebror på honom vid busshållplatsen, men när han såg att Colton inte hade stigit av bussen talade han omedelbart om det för sin mamma. Efter en telefonrunda blev mamma väldigt upprörd eftersom varken skolan eller bussföretaget visste vad som hade hänt med lille Colton.
Killen sågs av en mamma i grannskapet som körde hem sina barn. När hon såg honom så vilsen stannade hon upp och frågade honom vad som hade hänt. Mycket modigt nog erkände pojken att han klivit av vid fel hållplats och gått vilse.
Pojken hade inget mobilnummer med sig men hade sin hemadress skriven; kvinnan slösade inte bort tid och skrev in adressen i sin telefon, fast besluten att se till att få hem pojken. Både hon och hennes barn övertygade honom om att tacka ja till skjutsen och några minuter senare ringde de på dörren till Coltons mamma, Arlene Lightfoot-Franklin.
Arlene letade efter honom runt om i grannskapet, men när hon fick meddelandet på sin mobiltelefon att någon ringde på hennes dörr gick hon genast hem. Hon kramade omedelbart sin son igen och stannade för att tacka kvinnan som hade tagit sig besväret att hjälpa hennes son att komma hem.
"Jag kommer aldrig kunna betala tillbaka henne för det hon gjorde," sa Arlene tacksamt, "hon var inte tvungen att stanna. Hon kunde ha fortsatt på sin väg. Men hon tog sig tid att lägga märke till ett barn i svårighet. Speciellt under denna period vi går igenom, med Coronaviruset och annat. Hon tog sig tid och kramade mig, även om hon visste att jag är en främling, " upprepade Arlene.
Arlene tackade sedan formellt henne och rapporterade att hon fick "en ny vän" inte bara på Facebook. Detta är i själva verket kraften i den här historien, eller kraften i samhället. Vi borde försöka vara snällare mot dem runt omkring oss ... för enade är vi starkare!
