Hon adopterar 4 barn med en annan hudfärg än den hon har: "Det spelar ingen roll vad folk säger, jag är deras mamma"
För alla de familjer som har haft möjligheten och turen att kunna adoptera ett eller flera barn i svårighet och som var i stort behov av kärlek och omtanke, säger vi tack. Oavsett om du är en ensamstående mamma eller pappa eller ett par som inte kunde få barn på naturlig väg, har du uppfyllt en dröm för dessa barn som har haft en svår barndom och tonår, vilket får dem att verkligen känna vad det innebär att vara omgiven av kärleken från en familj. Ashley Dorseys historia är just en sådan berättelse.
Ashley är en mycket osjälvisk kvinna som i sitt liv har bestämt sig för att adoptera fyra barn och ge dem chansen att få uppleva all den omtanke och kärlek som de länge har förtjänat. Det här är hur hon själv beskriver sin extraordinära personliga resa som mamma: "Min adoptionsresa började när jag var 28. Min bästa vän från gymnasiet hade ekonomiska problem och bad mig ta hand om hennes två barn som då var 6 och 10. Jag kommer att kalla dem Shadow och Sidekick. De flyttade in hos mig och så blev jag mamma på heltid. Vår familjedynamik förändrades plötsligt och nu har jag blivit deras mammafigur på heltid. Efter cirka 3 månader blev jag livrädd att de skulle placeras i fosterhem, så min sambo och jag tittade på vad jag var tvungen att göra för att bli en officiell fosterförälder för de här två barnen som jag älskade så mycket.
Min partner och jag bestämde oss för att ta fosterföräldralektioner och påbörjade och avslutade dessa lektionerna inom loppet av två månader. Vår familj registrerades och vi visste att etnicitet eller hudfärg inte spelade någon roll. Sidekick var storebror och han var den som var mest krävande. Han var en beskyddare och en stor nallebjörn. Medan vi väntade på att våran förfrågan om att bli fosterfamilj skulle bli godkänd kände min vän sig redo för att låta sina barn få komma tillbaka hem. Shadow ville flytta hem, medan Sidekick bestämde sig för att stanna hos oss och besöka sin mamma och bror på helgerna.
Fredagen den 20:e januari 2017, runt 16.00, kom ett meddelande från vår adoptivlicensspecialist. Det var en 2-årig flicka som bodde hos en familjemedlem utanför staten, men ärendet hade skickats tillbaka till Florida. Hon hade levt i fosterhem sedan hon var 10 månader gammal. Hon bodde hos en familjemedlem, men det fungerade inte. Jag minns det som om det var igår, jag var så nervös, i slutet av en väldigt lång arbetsvecka, äntligen vid 2-tiden på morgonen hörde vi en knackning på dörren och där var hon, ihopbäddad och sovandes.
Hon grät i en timme och mitt ex vaggade henne tills hon lyckades somna. Jag var rädd, så rädd. Jag undrade om hon kunde prata, om hon hade blivit pottränad, jag visste ingenting. Jag frågade om hon ville ha frukost och gjorde flingor till henne. Hon åt ingenting och jag var lite orolig. Jag satte på en film och hon började prata. Hon pratade, pratade mycket och slutade inte. Hon var söt, hon var vacker, hon var "Törnrosa". Vi satte oss i bilen och hon frågade direkt om vi skulle till Walmart. Jag sa nej, men jag frågade henne om hon gillade Walmart. Hon sa ja! Jag gillar Walmart. Så vi gick och handlade och jag hoppades att hon när vi var i mataffären skulle se något hon skulle vilja äta. Här är jag, en svart mamma med en vit flicka i mataffären som försöker hitta något att äta och alla tittar på oss, men jag brydde mig inte..."
Efter att ha läst hennes fil fick jag reda på att hon hade två syskon. Jag bad om att de skulle få flytta in hos oss för att kunna vara med henne. Och så blev det, även om vi visste att det bara skulle vara tillfälligt och att jag bara hade dessa barn i fostervård och att de snart skulle återvända till sina familjer. Det första besöket med dem gick bra och jag byggde upp en relation med deras föräldrar, mailade dem och träffade till och med hela familjen på vägen. I februari sågs vi allt mer sällan med deras föräldrar och de hade slutat göra de saker de borde ha gjort för att deras barn skulle kunna få komma tillbaka till dem. Det blev mycket uppenbart att den äldste var väldigt obekväm med sina syskon, han verkade vara mindre fäst vi dem och ville åka hem till sina riktiga föräldrar. Tyvärr blev det inte så, men till slut lyckades jag adoptera "Törnrosa" och Boss, hennes storebror.
De fick äntligen mitt efternamn, de var mina barn i alla avseenden enligt lagen och jag hade absolut ingen aning om att ödet skulle påverka oss så starkt igen. En dag berättar Barn- och familjeavdelningen att mina två sista adoptivbarn hade fått en biologisk lillasystersom nu letade efter ett hem, och jag tackade genast ja! Nu är jag mamma till fyra barn vars hudfärg är annorlunda än min, men jag bryr mig inte om att det inte är jag som har fött dem: jag är deras mamma, i alla avseenden!"
En extraordinär historia, håller du inte med?
