"Jag vägrar vara barnvakt åt min systers barn" en kvinnas ord ger upphov till stark debatt
Att tycka om barn är en sak, men att tvingas vara barnvakt åt sina syskonbarn för att mamman alltid är hemifrån av en eller annan anledning, är en annan historia. Det råder inga tvivel om den kärlek som en moster eller faster kan känna för sina syskonbarn, de är ju trots allt resultatet av en önskan från en syster eller bror att bli förälder, men det är alltid viktigt att hålla rätt avstånd och sätta upp lämpliga gränser mellan de olika familjerna när det är möjligt. En obehaglig situation som en kvinna hamnade i som ville dela sin erfarenhet på nätet.
via AITA/Reddit
Den anonyma kvinnan valde att dela sin berättelse på Reddit, där hon bad om psykiskt stöd från andra människor för att få svar på huruvida hon var den som agerade fel i historien eller om de tyckte att hon hade rätt att agera som hon gjorde. Det här är hennes historia: "Jag har en syster som har 6 barn, alla under 10 år. Hon är en ensamstående mamma och tar hand om alla sina barn ensam med lite stöd från de olika papporna. Trots detta arbetar hon hårt för att försörja dem. Men på grund av hennes behov av att arbeta för att försörja dem kan hon inte ta hand om dem dygnet runt och ber ofta familj och vänner om hjälp när hon är borta. Personligen har jag inga problem med barn på något sätt men jag får mycket ångest när jag är i närheten av dem är det svårt att ta hand om barn under 10 och jag får ofta panik när jag är med dem.
Jag har vaktat alla hennes 6 barn tidigare samtidigt trots mina problem, men på grund av allt det de behövde och pressen från familjen fick jag en panikattack som slutade med att jag svimmade. Min syster och andra familjemedlemmar är medvetna om min ångest när det gäller barn och borde därför inte be mig vara barnvakt!"
Kvinnan fortsatte sedan: "Min syster ska på bröllop nästa helg och tar några dagar ledigt för det. Hon har bett flera personer människor vakta hennes barn, men ingen kan eller vill ta hand om dem. Idag kom min syster för att hälsa på mig och frågade om jag var villig att vakta dem över helgen. Jag sa att jag var ledsen, men att jag inte kunde. Hon började bråka med mig och frågade mig varför jag inte kunde. Jag påminde henne om vad som hänt förra gången jag vaktade hennes barn och min ångest. Hon började bli arg och sa till mig "det hände för ett år sedan! Jag tror inte ens att du är rädd för dem, du vill bara inte! "
Jag sa till henne att jag inte är rädd för dem, men att jag känner mig överväldigad och orolig på grund av deras behov och beteenden (jag bör kanske också nämna att hennes barn inte är de mest väluppfostrade, vilket gör dem svåra att kontrollera). Jag påminde henne också om att jag svimmade förra gången och föreslog att hon skulle skaffa en barnvakt till helgen.
Det var här hon började bli riktigt arg och höjde rösten mot mig och sa: "Ser det ut som att jag har pengar till en barnvakt?! Det är därför jag kommer till dig !!" Jag sa till henne att jag är ledsen, men att svaret var nej. Jag sa också att om pengarna var ett problem kunde jag hjälpa henne att betala barnvakten. Hon lämnade mitt hus utan att säga ett ord, trots att jag fortfarande försökte prata med henne. Vad tycker ni att jag borde göra?"
De flesta personer tog självklart kvinnan som berättade historiens parti, men vad tycker du? På vems sida skulle du ställa dig i denna känsliga familjesituation?
