Grannen hotar med att anmäla mamman till ett autistiskt barn: "Han sjunger ooch skrattar för högt!
Att få sina barn kritiserade är alltid känsligt. Även om våra barn kan ha mer eller mindre livliga personligheter står det absolut inte skrivet någonstans att främlingar på grund av detta har rätt att skälla på dem på ett otrevligt sätt för att de kanske är för högljudda eller oavsiktligt stör lugnet i grannskapet. Tänk sedan om det rör sig om ett barn med "speciella behov", som inte ens är medvetet om det faktum att de skulle kunna störa någon...
En mamma till en 15-årig pojke skrev ett inlägg på Twitter där hon berättade för användarna om den jobbiga upplevelse hon haft och fortsätter att ha med en av sina grannar. Hennes namn är Marta, tonåringen heter Edu och är en autistisk pojke som, som kvinnan beskriver som "ett barn fångat i en jättes kropp."
Mamman säger att Edu gillar att sjunga julsånger med en hög röst hela dagen och älskar att skratta framför TV:n framför filmer och tecknade serier som han ser om tusentals gånger på rad precis som många mindre barn brukar göra. Edus beteende verkade dock inte längre passa en av mamma Martas grannar...
Wikimedia/Not The Actual Photo
Som kvinnan berättar på Twitter klagade en av hennes grannar inte bara på att den 15-årige pojken skrattar och sjunger högt, utan sa till och med att om hon inte försökte få tonåringen att sluta skrika och sjunga så högt skulle grannen ringa polisen. Självklart blev Marta rasande, hon var arg men också mycket sårad av sin grannes hot. Är det verkligen möjligt att det inte finns någon som helst förståelse eller empati för komplicerade situationer som den som Edu upplever varje dag?
"Vad ska jag göra? Ska jag låsa in mitt barn? Jag tycker verkligen både som person och som mamma att det är förskräckligt att det finns så få människor som verkar kunna visa medmänsklighet. Hur kan någon säga till mamman till ett barn med särskilda behov som hon har sett växa upp, att hon "inte bryr sig varken mitt liv eller min sons?"
Denna besvikna mammas ord avslutas med en rörande varning som får oss alla att fundera ett ögonblick: "Jag är trött på att spendera mitt liv med att hitta ursäkter för att jag har ett speciellt barn. Han och jag lever ett f ridfullt liv, jag skulle till och med våga säga att vi är lyckliga. Är det för mycket att be om lite tolerans, känslighet eller ett vänligt leende? Även en uppgiven tystnad skulle vara tillräckligt för mig."
Det är ganska svårt att inte ta ställning och visa förståelse för denna mamma och hennes son, men förvisso kan grannens begäran, om än kanske lite för oförskämd, bli en utgångspunkt för en djupare reflektion. Vad tycker du? Hade grannen rätt att be Edus mamma om lite "tystnad"?
