Han räddar en varg från en fälla och ger hennes ungar mat - några år senare kommer den tillbaka för att hälsa på
Tror du på ödet? Många tror att allt i livet bara sker av en händelse och att vissa så kallade tillfälligheter enbart är resultatet av handling och verkan utan någon som helst koppling mellan dem, och sedan finns det de som tror att det bakom några till synes tillfälliga och otroliga händelser finns en högre makt som bestämmer vår väg, vår vandring i livet. Mannen som är huvudpersonen i denna otroliga berättelse tror efter denna händelse både på ödet samt att en varg kan vara vänlig...
via Yahoo News
Huvudpersonen i den här berättelsen som ägde rum på 1940-talet berättar att han befann sig nära Coho Creek, en flod i Alaska på jakt efter guld när han på avstånd såg ett djur ligga på marken. Mannen närmade sig misstänksamt och upptäckte att det var en varg. Av rädsla för att vargen skulle lägga märka till honom och attackera honom, förflyttade sig guldgrävaren så långt därifrån han bara kunde, men sedan insåg han att detta vackra djur inte låg på marken för att det sov, utan hade fastnat med sina tassar i en vargfälla.
Mannen visste att han var tvungen att göra något för att rädda vargen och det var då han fick en lysande idé. Han hade lagt märke till att vargens juver var svullna vilket innebar att hon nyligen hade fött ungar och chansen var stor att dessa ungar fanns där någonstans i närheten. Han försökte således imitera vargens ylande för att locka dit ungarna och slutligen kom fyra vargvalpar dit som var så hungriga att de började slicka mannens fingrar i brist på modersmjölk ...
Mannen visste att han inte kunde lämna den stackars vargen ensam och kunde verkligen inte låta de fyra valparna vandra ensamma på jakt efter mat utan deras mammas vägledning. Så de följande dagarna återvände mannen från Alaska till den punkt där djuret var fånget för att bjuda på vatten och mat så det räckte till alla. Nu viftade de fyra valparna glatt på svansen när han kom och lekte med honom, medan mamman fortfarande var försiktig med människor...
Plötsligt började varghonan en dag vifta med svansen när mannen kom, som slutligen bestämde sig för att befria henne från fällan nu när han kände sig säkrare med henne och hade byggt upp ett förtroendeförhållande med djuret.
Efter att ha släppts tog varghonan med sig mannen för att visa sina ungar i den grop som hon hade byggt efter att ha fött dem. Han var så rörd av det förhållande som hade byggts upp med dessa djur men han visste i sitt hjärta att det var dags att ta avsked. Vad mannen som sökte efter guld däremot inte visste var att de skulle träffas igen på det mest överraskande sättet.
Fyra år senare återvände mannen till Coho Creek och när han gick genom skogen såg han att den gamla rostinga vargfällan fortfarande var där utan att någon hade brytt sig om plocka bort den. Av nostaligiska skäl började han imitera vargens ylande och hoppades att hans gamla fyrbenta vänner skulle komma och hälsa på honom en sista gång och undrade ifall de skulle känna igen honom.
Så småningom dök en figur som han kände igen mycket väl upp på avstånd som svar på hans ylande, det var vargmamman som han hade räddat från fällan fyra år tidigare! Efter att ha närmat sig mannen med en viftande svans spetsade hon öronen för att sedan försvinna. Efter det tillfället såg mannen aldrig mer vargen eller hennes ungar igen, men han visste mycket väl att ödet hade spelat en stor roll i hela den historien.
Vargen som en gång hade räddats av den snälla människan hade nu känt igen honom flera år senare på det mest oväntade sättet någonsin. Vem har sagt att man inte kan vara vän med en varg?
