"Jag var inte redo att bli pappa till min pappa" En sons ord som inte accepterar att se sina föräldrar åldras
Tiden går vare sig man vill eller inte, den går alltid framåt och aldrig bakåt och vi, tagna av våra hektiska liv, inser inte hur snabbt det går, hur vi blir vuxna på nolltid, hur allt plötsligt förändras på ett ögonblick. Om det fram till dagen innan verkade som att vi fortfarande var tonåringar som bodde i våra föräldrars hus som aldrig tycktes åldras i våra ögon, blir vi plöstligt föräldrar till våra egna föräldrar, som med årens gång alltmer antar rollen som "barn att ta hand om"...
via Clarìn
En universell reflektion som dock för många vuxna barn inte är lätt att möta och många av dessa människor kämpar verkligen, åtminstone till en början med att acceptera att tiden har gått så snabbt och att deras föräldrar, som verkade odödliga till en början, nu är äldre och behöver vård, tillgivenhet och närhet. I slutändan är ingen någonsin riktigt beredd på att bli förälder till sina föräldrar. Tankar som psykologen Alejandro Schujman valt att skriva ned på papper efter de många vittnesmålen från hans patienter:
"Min pappa är redan 92 år. Varje vecka väntar han på att söndagen ska komma för att få höra "sagan". Vi älskar båda fantasins värld. Han lärde mig att uppskatta prinsessor, pirater, drakar, slottar, älvor och enhörningar. Min största hjälte har dock alltid varit han. Idag kan han inte längre gå utan väntar som ett barn på att någon ska ta honom i famnen från rullstolen. Femtio år senare är det jag som hittar på berättelserna. Först blev jag ledsen, men idag har jag kul och jag ger tillbaka något av det han gav mig som barn. En cirkel sluts, vacker och sorgsen på samma gång, precis som livet, inte sant? "
Orden från denna psykolog är rörande eftersom de perfekt fångar vad vi alla vuxna barn tänker på när det gäller våra äldre föräldrar som är tvugna att sitta i en stol eller i en säng, när vi fortfarande har kvar alla de vackraste minnena från vår barndom och hur vår mamma eller pappa gjorde vårt liv magiskt och oförglömligt: "De starka armarna som en gång vaggade oss darrar idag. Blickarna som en gång skyddade oss är idag förvirrade och rädda. Det krossar mitt hjärta att se dem så bräckliga och försvarslösa. Innan, brukade min far hålla mig i famnen, han var som en ek och nu är det min tur, han har blivit en porslindocka. Jag kan inte vänja mig vid att se honom så här" fortsätter Schujman.
Starka, rörande ord, som gör av vi inte kan låta bli att fälla några bittra tårar. Trots allt, som denna psykolog också hävdar, är ingen egentligen någonsin beredd på att bli "förälder till sina föräldrar", men när detta ögonblick kommer, vet vi mycket väl att en cirkel sluts och en ny öppnas. Vi måste möta denna nya fas med styrka och mod och betala tillbaka våra föräldrar för alla de pussar och kramar som de en gång gett oss.
Eftersom kärleken till en mor eller far, även om de är gamla, varar för evigt.
