Han har en hjärntumör men bestämmer sig för att gifta sig och skaffa barn, idag kan han fortfarande krama om sin familj
När läkarna diagnostiserade honom med hjärncancer kände Osmond Nicholas, en 26-årig ung polis hur världen bara kollapsade på honom. Förmodligen måste han ha tänkt: "Okej, jag är ung, de kommer säkert att kunna ge mig den bästa kemoterapin och strålbehandling som finns. Jag kommer att bli frisk". Men läkarna gav honom inte mycket hopp och påstod att hans tumör inte var "den typen av tumör". Osmonds sjukdom är dödlig och även om han tillfälligt skulle klara sig skulle cancern förr eller senare återvända. Med en tyngd i hjärtat frågade Osmond sig själv vad han skulle göra: gifta sig med sin flickvän och skaffa barn? Hur rättvist skulle det vara mot dem, med vetskapen att han förr eller senare skulle dö? Lyckligtvis följde dock Osmond sitt hjärta och idag vet han att han gjorde det bästa valet.
Läkarnas diagnos kom 2017, han hade steg 4 glioblastoma multiforme. De hade gett honom 12 till 18 månader men även då insåg Osmond inte omedelbart allvarligheten i sin sjukdom. Läkarna försökte vara så tydliga som möjligt om den unga polismannes chans till att överleva. Osmond arbetade för sin del för att gifta sig med sin fästmö Trinity Daniel, trots att han inte var säker på ifall han skulle ta det stora steget, just på grund av sin sjukdom.
Osmond bestämde sig för att cancern inte skulle hindra honom från att leva sina "sista dagar" i livet utan entusiasm eller lycka, så han gifte sig och blev pappa till en vacker flicka som heter Riyah, född i november 2018. Han bär något som täcker huvudet som en terapi, som ska bäras 23 timmar om dagen och får regelbundet blodtransfusioner utöver att hans hjärncancer övervakas med jämna mellanrum.
Att bli pappa var det bästa som kunde ha hänt Osmond. Efter en tid slutade han på sitt jobb som polis för att ägna sig åt sin dotter. Mannen hade bestämt sig för lägga den lilla tid han eventuellt hade kvar att leva på sin dotter. En dag kanske hon inte längre skulle ha en pappa och därför var det viktigt att han fanns där för henne just nu. I sitt tillstånd kunde Osmond dö när som helst, så han bestämde sig för att leva varje dag till fullo.
Om han skulle ha bestämt sig för att inte skaffa barn eller gifta sig och inte kämpat för att uppnå sina och sin hustrus livsplaner skulle han antagligen ha tillåtit cancern att vinna över honom. Osmond är dock fortfarande på fötter, glad över att fortfarande kunna krama sin familj.
