"Mina kära barn och barnbarn, jag skriver till er från denna hjärtlösa säng" det sista brevet från en morfar som blev offer för covid-19
I en tid då smittan från Covid-19 blir vanligare på vårdhem runt om i världen, förlorar hundratusentals mor- och farföräldrar sina liv på grund av denna infektion på privata anläggningar och lämnar ett tomrum i sina nära släktingars hjärtan som inte ens får träffa dem för ett sista avsked. Ett brev skrivet av en anonym äldre patient innan han avled på ett vårdhem har rört människor världen över.
via Interris
Den rörande brevet från en italiensk morfar blev mycket populärt på nätet på kort tid och publicerades för första gången av tidningen Interris. Så här lyder brevet:
"Från denna hjärtlösa säng väljer jag att skriva till er kära barn och barnbarn. (Jag gav det i hemlighet till syster Chiara i hopp om att ni efter min död kommer att kunna läsa det.) Jag förstår att jag inte längre har många dagar kvar att leva, från mina andetag känner jag att jag bara har denna sköra hand att hålla en penna med som jag fått från en ung kvinna som är din ålder Elisa, min kära. Hon är den enda personen som på detta vårdhem har lett mot mig men eftersom hon också bär munskydd nu lyckas jag bara skymta lite ljus i hennes ögon, en annan blick än den de andra assistenterna har som inte ens hälsar på dig. Jag ville inte berätta det för dig för att inte orsaka ännu mer lidande för er än det ni redan har fått uppleva när ni lämnade mig på detta vackra "fängelse".
Ja, så ser jag på det när jag minns en text skriven av prästen Don Oreste Benziche från Romagna, när han talade om dessa platser som "gyllene fängelsen". Då verkade det överdrivet men nu har jag istället ändrat min uppfattning. Det verkar som att ingenting saknas men det är inte så... det viktigaste saknas, en klapp på kinden, ni som frågar flera gånger om dagen "hur mår du farfar?" Kramar och pussar, skriken från mamma som ni driver till vansinne och sedan den falska smärtan hos mig för att locka uppmärksamheten till mig för att få er att glömma allt. Under de senaste månaderna har jag saknat lukten av mitt hem, eran doft, alla leenden, att berätta mina historier för er och till och med alla de många diskussionerna. Detta är att leva, att vara med sin familj, med människor som älskar varandra och känner sig älskade och ni har älskat mig så mycket genom att inte få mig att känna mig ensam efter det att den kvinnan som jag levde med i 60 år tillsammans, alltid tillsammans gick bort.
På 85 år har jag upplevt så mycket och hur kan man glömma barndomens elände, min fars kamp för att hävda sig, mamma som alltid var uppmärksam på varje andetag och sedan den fascinerande skolan som det var en dröm att åka till, en glädje, en ära. Läraren var som en andra mamma och att vinna en utmärkelse var en fest för hela huset. Och sedan, på examensdagen och mitt första tal i domstolen. Hur många "tack" borde jag säga, en oändlighet till min fru för att ha stått ut med mig, till er barn för att ni alltid har förlåtit mig, till mina barnbarn för er ovillkorliga kärlek. Vänner, få riktiga, kan verkligen räknas på bara en hand som bibeln säger och jag måste tacka även församlingsprästen för att han förlåtit mig för mina synder och för de vackra orden som han sa vid min hustrus begravning.
Nu kan jag inte skriva längre och därför måste jag säga en sista sak till mina barnbarn... och kanske till alla i världen. Det var inte din mamma som tog mig hit, men jag var den som övertygade mina barn, dina föräldrar, att inte störa någon. I mitt liv ville jag aldrig vara någons börda, kanske var det också av stolthet och när jag såg att jag inte längre var självständig kunde jag inte lämna detta dåliga minne efter mig, av en helt hjälplös man, oförmögen att utföra något på egen hand.
Naturligtvis hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle hamna på en sådan plats. Visst är allt rent och snyggt, det finns också några trevliga människor, men vi är faktiskt bara siffror, för mig var det som att komma in i ett kylrum. De senaste månaderna har jag också frågat mig själv flera gånger: men varför valde de detta jobb om de alltid är irriterade, griniga, elaka? En gång viskade mannen som städar i mitt öra: "Vet du varför hon skriker när hon pratar? Hon berättar alltid hur våldsam hennes far var, med vilka ögon kan sådan människa se på en man ? ”. Må Gud vara barmhärtig med henne. Men varför arbetar hon då med det här? Har all den här stora psykologin, som jag har sett så mycket av under de senaste decennierna, bara tjänat till att skada de svagaste? Att manipulera samveten och domstolar? Jag vill inte tillägga något annat för jag söker inte efter hämnd. Men jag vill att ni alla ska veta att för mig borde det inte finnas ålderdomshem, de gyllene "fängelserna" och därför, ja, nu när jag är döende kan jag säga det: Jag ångrar mig. Om jag kunde gå tillbaka skulle jag be min dotter att låta mig stanna hos er tills det sista andetaget, åtminstone smärtan i era tårar som förenades med mina skulle ha varit mer meningsfullt än en stackars gammal man, anonym, isolerad och behandlad som ett rostigt gammalt föremål och därför även farligt.
Detta coronavirus kommer att ta oss till galgen, men jag kände mig som att jag redan var där med skriken och det oförskämda sätt som jag måste stå ut med lite till... Sjuksköterskan har redan meddelat att om jag blir värre kanske de kommer att intubera mig eller kanske inte. Min värdighet som man, en respektabel och alltid snäll och artig person har redan dödats. Du ska veta Michelina, att mitt skägg klipptes bara när de visste att ni skulle komma och samma sak med kläderna. Men gör ingenting snälla... Jag söker inte jordisk rättvisa, ofta har även denna varit en besvikelset. Men låt mina barnbarn (och de många barnbarnsbarnen) få veta att innan coronavirus finns det en annan ännu mer allvarlig sak som dödar människor: frånvaron av respekt för andra, det totala ointresset. Och vi, gamla människor, som bara är ett nummer, när vi inte längre finns där, kommer vi att fortsätta att knacka från himlen på de samveten som har kränkt oss tills de vaknar upp, ändrar kurs, innan de själva råkar ut för det som de har gjort mot oss
Din morfar."
Ett klokt, rörande brev som får oss att tänka mycket på den aktuella situationen, betydelsen av mor- och farföräldrar och fäder över hela världen och meningen med livet i sig.
