Jag är trött på att försöka verka starkare än jag är i verkligheten
Jag försöker vara stark och så gott jag kan försöker jag vara en sköld som kan försvara de människor jag älskar. Men jag blir ofta trött och jag är rädd att andra nu ser tröttheten som en svaghet. Jag vill inte vara ett byte, jag vill alltid vara den som morrar och respekteras av alla, det är bara att ibland tar tröttheten över och jag börjar gråta, jag låter tårarna ta över och vet inte hur länge jag klarar att gömma mig bakom den här masken.
Jag är trött på att försöka vara starkare än jag känner mig. Jag vill inte låtsas längre, jag vill släppa ut mina känslor eftersom jag verkligen känner dem. Jag skulle vilja ha någon som lyssnar på mig, som inte dömer mig, som säger "Jag finns här för dig". Jag är så trött att jag känner att jag när som helst skulle kunna kollapsa och falla till marken....
Men jag kan inte, jag måste stanna på fötter, bita ihop, stötta mig själv, jag måste visa mig stark trots sprickorna inuti mig. Det är bara på natten, när dagen är över, när jag kan krama min kudde, som jag kan släppa ut allt det jag inte visar under dagen, alla tårar, frustration och rädsla. För ja, jag är stark, men jag är också rädd. Jag är rädd för att jag inte kommer att kunna hantera problem, att jag inte kommer att ge de människor jag älskar den trygghet jag så gärna vill ge dem, att jag inte kommer att kunna motstå trycket och falla till marken.
Jag är rädd för att aldrig hitta någon som verkligen älskar mig för den jag är, jag är rädd att förlora mina chanser, jag är rädd att tiden kommer att gå och att jag inte kommer att uppnå allt det jag vill. Jag är stark eftersom jag har lärt mig att ta hand om mig själv, jag har lärt mig att skydda mig själv, att inte skada mig och inte skada någon.
Ibland vill jag bara slippa tänka, slippa höra, slippa tala, ignorera alla, ignorera ansvaret och stanna kvar i sängen. Ibland vill jag bara ha stöd, äkta vänner som uppskattar mig för den jag är, jag vill vara ärlig om hur jag mår och vad jag vill utan att verka svag. Jag hatar att världen försöker trycka ner mig så fort den ser mina svagheter komma fram och jag hatar att människor bara väntar på att få se mig sårbar för att kunna dra nytta av det.
Jag känner mig mindre stark, men jag kan inte låta andra få se mig så här, jag kan inte låta andra överskrida den gränsen som får mig att känna mig obekväm. Men jag blir trött och ibland känner jag att jag till och med tappar andan. Jag är för trött och sanningen är att jag inte är så stark som jag låter alla tro, inuti kämpar jag mot mig själv. Jag vet inte hur jag ska vara stark och ärlig om mina känslor samtidigt. Men jag vet i mitt hjärta att jag kommer att klara det. Ja, jag kommer att klara det!
