Hur man överlever sorg, en nödvändig passage för att förstå livet bättre
Enligt psykater Elisabeth Kübler Ross, grundare av Kübler-Ross-modellen, finns det efter en kär persons död fem stadier: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans.
Det är en process vars varaktighet är subjektiv och som inte borde påskyndas eller bedömas utan endast få ske i sin naturliga takt. Sorg är en viktig ritual och ett dyrbart ögonblick av personlig tillväxt, nu ska du få veta varför.
När någon du älskar går bort tenderar du först och främst att avvisa saken och förneka verkligheten. Därefter följer ilskan och känslan av att vara arg för det öde som man drabbats av. Vid denna tidpunkt går man in i den fas där man fösöker förklara och motivera vad som hänt som en följd av något som redan hade tillkännagivits.
Sedan kommer sorg och förtvivlan, det ögonblick då man hamnar i ett djupt tillstånd av utmattning, där ingenting verkar ha någon mening och man fylls av vackra minnen och samtidigt sorgen över det man inte hunnit med.
Varje individ har sitt sätt och sin rytm i att gå från en fas till en annan och det är ofta den sista, depressionen, som är den svåraste att övervinna. Detta ögonblick är i själva verket ett slags limbo där man kvarstår eftersom man har en illusion av att hålla kvar en liten del av den person som har gått bort inom och utanför sig själv. Vi får inte tvinga oss själva, men förr eller senare måste vi reagera och gå vidare, både för oss själva och för dem som inte längre finns.
De som lämnar världen kan göra det långsamt eller plötsligt och i båda fallen finns det inget bättre eller sämre alternativ. Den som vet att den är sjuk har kanske mer tid att avsluta sina pågående projekt, säga och lyssna på det som aldrig har sagts, förlåta, få förlåtelse eller till och med förlåta sig själv. Om övergången är oväntad är känslan av tomhet starkare eftersom den inte ger någon tid att inse vad som händer. Av den anledningen bör man aldrig skjuta upp saker som man vill göra eller säga.
Sorg är därför inte bara ett nödvändigt skede i livet, utan också det ögonblick då man kan lära sig den viktigaste lärdomen av dem alla, nämligen att livet är kort och att man alltid måste komma ihåg att leva livet utan att ångra något. Acceptans är just den fasen som sammanfaller med återfödelse, medvetenheten om ens egna osäkra existens, samtidigt som man utvecklar en enorm tacksamhet för varje sekund man får och för alla de som är kvar i livet.
Vid denna tidpunkt kommer kanske livets slut att börja verka lite mindre skrämmande, som något som har väntat på oss sedan födseln, inte på ett hänsynslöst sätt, men istället rättvist. När den dagen sedan är kommen, ju större livskärleken har varit, desto mindre blir rädslan för döden.
