Realtioner som inte utvecklas är destinerade att ta slut
Varje förhållande har en mening och har anledning att existera så länge den är användbar för vår personliga tillväxt. Det finns inga realtioner som är rätt eller fel, eftersom varje relation kommer att vara rätt för oss i det specifika ögonblicket i vårt liv. Det rör sig om två "själar" som möts och tillsammans vill genomföra ett gemensamt projekt - när allt detta saknas är det normalt att förhållandet upphör. Det handlar inte om att se relationens användbarhet, - det skulle vara självisk att sätta saken på den nivån - utan om att förstå att varje relation har sin egen specifika funktion som tyvärr ibland kan misslyckas.
Den funktion som relationen fyller, oavsett om det handlar om en partner, en vän eller släkting, har en anledning att existera. Till exempel, vid ett visst ögonblick i livet kan du träffa en vän eftersom du omedvetet behöver ett syskon. På samma sätt, kan vi träffa en ny partner, för att vi i den andra letar efter den pappa eller den mamma som vi inte har haft och så gärna skulle ha velat ha.
En vänskap kan födas bland skolbänkarna, när bådas behov är att ha trevligt och roligt tillsammans och kan ta slut när man till exempel hittar ett jobb eller bildar familj. Ökat ansvar och brist på tid är faktorer som kan leda till slutet av en vänskap. Relationen fyller därför inte längre sin funktion.
I en relation kan partnern vara den som lär oss något, nästan som en lärare och så länge denna funktion upprätthålls fortsätter relationen. Men när en person utvecklar sin personlighet och sina behov, måste förhållandet nödvändigtvis utvecklas i takt med detta. Annars kommer relationen att ta slut för alltid.
Detta betyder inte nödvändigtvis att förhållandet måste upphöra när den inledande funktionen inte längre är densamma. Med bådas vilja kan förhållandet utvecklas till något annat och fortsätta att existera för att uppfylla en ny funktion.
