Jag insåg inte hur stark min fru var tills jag såg henne föda våra barn
Vi växer ofta upp med stereotyper och övertygelser om kvinnors svaghet. "Han gråter som en liten tjej", "Han slår bollen som en tjej", får vi höra som barn. Vi är benägna att tro att kvinnan alltid är den svaga och sköra som behöver bli skyddad.
Men ofta är det livet självt som lär oss att bakom den bräckliga fasaden döljer sig en stor styrka. En explosiv och otrycklig kraft som vi lättare kan se när kvinnan blir mamma.
När kvinnan blir mamma utvecklar hon plötsligt en kraft som hon själv förmodligen inte visste att hon hade.
För elva år sedan kom Jon och vi var unga och sorglösa, visste ingenting varken om barn eller om att bli föräldrar. Hon var 24 år gammal och jag var 26 och det var då förvandlingen började, det var då jag såg hennes styrka.
Starka värkar, epidural bedövning och slutligen akut kejsarsnitt. Jag visste inte vad jag skulle tro, vad jag förväntade mig, jag var rädd.
Men hon fortsatte som att allt var en del av spelet utan att slita ögonen från barnet, utan att tänka på smärtan. Smärtan och tröttheten störde henne inte. Hennes ögon och hennes uppmärksamhet var inte längre hennes, de var redan vända mot Jon.
Smärtan under amningen höll i sig konstant men hon verkade inte bry sig, allting verkade bara vara en detalj eller en följd av något större för henne... att ha blivit mamma.
Jag hade velat säga åt henne att sluta och tvinga henne att använda en nappflaska istället... men sedan insåg jag att vad en mamma kan göra för sitt barn, kommer ingen någonsin att göra för en annan person.
Den andra graviditeten verkade fortskrida bra fram tills dess att bebisen, vid 34 veckor verkade vilja födas och sammandragningarna var regelbundna och smärtsamma. Läkarna sade till oss: "Varje dag i magen är en mindre i inkubatorn" och de lade in min fru och gav henne något för att hindra förlossningen.
Det fungerade delvis, förutom smärtan ... Den gick aldrig över och hon fortsatte att känna smärtsamma sammandragningar vart tionde minut, i sju dagar, samtidigt som hon hade ett treårigt barn att ta hand om.
Om inte det här är styrka så vet jag inte vad!
Sju dagar efter att hennes andra barn föddes, som krävde sex dagar i inkubatorn, frågade hon fortfarande sig själv om hon inte hade kunnat stå ut lite längre.
Den tredje graviditeten var den med illamående och yrsel fram till slutet. Först efter förlossningen lyckades min fru återhämta sig.
Jag säger inte att alla kvinnor bemöter smärta på samma sätt, men jag är säker på att om vi tittar noga kan vi alltid se en stor styrka hos dessa kvinnor.
Nu när jag hör folk prata om kvinnor som bräckliga varelser som behöver skydd, får det mig att skratta, och när jag träffar mammor med sina små barn, när jag ser dem gå på promenad eller handla, kan jag inte låta bli att tänka på hur starka de är, med vilken styrka de möter smärta och med vilken styrka de älskar. Har vi fortfarande modet att säga "svaga som tjejer"?
