En flicka som förlorade sin pappa skrev det här brevet som säkerligen kommer att öppna dina ögon
Att förlora en förälder är en händelse som inget barn någonsin kan förberedas för. Trots att det är naturligt så verkar det orealistiskt och oacceptabelt att inte längre ha någon i ditt liv som alltid har varit där. Bandet mellan pappa och dotter är något speciellt och det här brevet är skrivet av en tjej som har förlorat sin pappa och riktas till andra tjejer, som istället har turen att fortfarande kunna krama om sin pappa.
Jag ber om ursäkt om jag ibland verkar ointresserad när du pratar om din pappa, jag gör det bara för att dina berättelser påminner mig om min och när jag tänker på att han inte finns mer känner jag mig invaderad av en enorm sorg. Det betyder inte att detta är ett ämne som bör undvikas, tvärtom, om du ber mig att prata med dig om det, kommer jag gärna att göra det. Att säga hans namn och berätta om honom är som att få honom tillbaka i livet ett tag och om tårar kommer till mina ögon, oroa dig inte, låt mig fortsätta.
Jag uppskattar när du försöker finnas där för mig, men försök inte förstå min smärta om du själv inte har upplevt en sådan förlust.
Det räcker med att du lyssnar, det är redan tillräckligt för mig. Tänk på hur lyckligt lottad du är, till och med välsignad, för att du fortfarande kan dela livet med din pappa. Ta det aldrig för givet. Hitta inte på ursäkter, hitta tid att umgås så mycket som möjligt och njut av varje ögonblick.
Berätta alltid för honom hur mycket du älskar honom, det spelar ingen roll om ni råkar bråka, det går över, ring tillbaka och säg det till honom. Förlåt mig om jag ibland verkar konstig, frånvarande, utom mig, men jag har ett stort sår i min själ och jag försöker långsamt att laga det även om det är svårt.
Om du en dag, så sent som möjligt också skulle uppleva min smärta, kom ihåg att jag alltid finns där och att jag kommer att göra allt jag kan för att ge dig stöd och tröst. Jag känner mig skyldig, eftersom jag ibland är avundsjuk på dig och jag vet att det är fel, men att tänka på att du fortfarande har din pappa medan min inte finns längre känns så orättvist för mig.
En del av mig är dock glad trots allt, för den kärlek som binder dig och din pappa hedrar vad jag också hade och hjälper mig att hantera förlusten. En dag kommer jag att bli van vid att leva med denna brist och dessa sorgsna ögon kommer att bli glada igen.
