Till de som inte värdesätter din närvaro, ge dem din frånvaro istället
Man uppskattar aldrig vad man har förrän man förlorar det - det här är ett ganska vanligt och retoriskt uttryck som ändå innehåller en obestridlig sanning. I de flesta fall tenderar folk att ta det de har för givet, särskilt när det gäller relationer. Men när du är den som inte får tillräckligt med kärlek, tacksamhet eller omtanke, måste du lära dig att skydda dig själv, för att bryta det giftiga bandet.
I ett förhållande kan man inte bara ge utan att någonsin ta emot. Det handlar inte om rättvisa eller att balansera känslor, utan om ens egen psykofysiska hälsa. Att inte få tillräckligt av sin partner leder i slutändan till att man undergräver sin självkänsla, sitt självförtroende och sitt allmänna välbefinnande. Att känna sig ignorerad är väldigt jobbigt, för att det tar värde från allt du ger, allt du är när du är tillsammans med någon.
Du kan kämpa så länge det är värt att göra det, så länge du vet att ett förhållande kan räddas, men inte om personen du älskar bara är fysiskt nära, men med hjärtat och sinnet redan försvunnit sedan länge. Att ägna sig åt någon man älskar är bara fantastisk så länge det finns kontinuerlig utbyte och känslomässig korrespondens, men man får aldrig gå så långt som att försumma eller glömma bort sig själv.
Självkärlek är den första formen av kärlek, den viktigaste och den bestående, eftersom vi lever med oss själva under hela vårt liv. Då blir det plötsligt dags att reagera på likgiltigheten med frånvaro, ta avstånd ifrån dem som har tagit avstånd. På det sättet kan vi stoppa den processen av inre förstörelse som dödar oss långsamt.
Att ge din frånvaro till någon som inte ger dig sin närvaro är ett nödvändigt men inte smärtfritt val. Men det här är den sista chansen att kunna skydda sig och för att ge båda möjligheten att starta om sitt liv.
Att skriva ett brev, ha på papper allt som man vill säga till den personen och sedan riva sönder det kan vara något katartiskt, som symboliskt befriar oss från dessa känslor. Det sista steget är att förlåta och förlåta sig själv, att glömma och fortsätta, för att lösa upp knutarna med vilka vi fortfarande är bundna och återigen komma till ytan för att andas.
