De 3 känslomässiga såren från det förflutna som inte tillåter dig att gå vidare
Man får ofta höra att för att leva bra måste man koncentrera sig på nuet och lämna det förflutna bakom sig. Men även om man försöker göra det måste man komma ihåg att det som har varit på gott och ont har bidragit till att göra oss till den vi är. De händelser som varit är nu en del av oss, vi bär dem med oss och kommer att bära dem för alltid. Man behöver bara bestämma sig för huruvida man vill bära den lasten i en liten väska eller i en stor resväska.
När det förflutna lämnar känslomässiga sår i oss, på samma sätt som de fysiska, kan de läka, lämna ett spår som inte längre skadar oss eller bli värre öppna sig och börja blöda igen. Det är inte tillräckligt att "bestämma" sig för att glömma eftersom du alltid kommer att ha den undermedvetna känslan av att ha något oupplöst inuti dig.
Här är de tre typerna av känslomässiga sår som kan hindra oss från att gå vidare i livet:
- Skador som rör självständigheten. Vid någon tidpunkt i en persons liv kan en förälder eller lärare ha ingripit och begränsat ens frihet och förmåga att fatta egna beslut. När personen sedan växer upp och mognar efter att ha drabbats av detta trauma kan denne utveckla ett tveksamt beteende när det gäller att fatta beslut samt bygga upp en svag och passiv personlighet.
- Skador som rör självförtroendet. När självkänslan och självförtroendet utmanats av särskilda upplevelser, även om de ägt rum under barndomen, tenderar vi att falla tillbaka i samma dynamik i framtiden och riskerar att misslyckas.
- Skador som rör omtanke. De är typiska för de som blivit övergivna, isolerade och brist på omtanke. Det är kanske den mest allvarliga typen av psykisk chock eftersom det får individen att tro att den inte kan räkna med någon och förhindrar henne eller honom från att upprätta sunda relationer med andra. Det kan också generera känslomässigt beroende och behovet av att få konstant godkännande.
Många människor hindras i sin personliga utvecklingsprocess av en eller alla tre av dessa trauman och förblir fast eller till och med backar. Med vetskapen om detta är det tydligt att det är viktigt att verkligen lägga det förflutna bakom sig, att sluta fred med sig själv, att förlåta dem som orsakat oss smärta eller förlåta sig själv för att inte ha kunnat förhindra det.
Att acceptera sitt eget liv innebär att man helt och hållet blir medveten och upphör att lägga skulden på sig själv och istället tar ansvar för det. På så sätt kommer tyngderna som håller oss förankrade och riskerar att dra ner oss till botten bara att bli "souvenirer" på vår resa.
