När någon du älskar dör går den från att leva vid din sida till att leva inom dig
De som har lidit förlusten av en älskad känner till den tomhet, smärta, förvirring och ilska som följer. Vi är medvetna om att döden är oundviklig för alla, men ändå är vi aldrig förberedda när det är dags att säga adjö till någon vi verkligen älskar.
Att inte kunna omfamna den eller prata med den verkar som något otänkbart och orealistiskt, men när vi äntligen lyckas acceptera verkligheten inser vi att den på något sätt fortfarande finns nära oss, kanske ännu mer än tidigare.
Människor som dör försvinner inte, de ändrar helt enkelt den plats de ockuperade bredvid oss till en ny, inuti vårt hjärta. Vi inser det varje gång vi tänker på dem, varje gång vi minns dem, när vi verkar höra deras röster i vårt huvud. Det är så vi känner av dem, när vi beter oss precis som de gjorde och förstår att de är en del av oss.
Denna energi som inte ens döden kan avbryta är ingenting annat än kärlek, ett starkt och olösligt band som kan överleva allt. Vid varje steg, andetag eller hjärtslag, fortsätter de att leva och låter oss förstå att de inte förlyttat sig så långt bort ändå, att när vi behöver dem finns de runt hörnet. De påminner oss om att på ett eller annat sätt i en "värld eller den andra" är vi alla kopplade till varandra och tillhör samma ursprungskälla.
De kan tyckas vara tillgjorda fraser eller uttalanden för att trösta oss och hjälpa oss att övervinna sorgen, men det är det som gör oss tillfälliga och eviga på samma gång. Att tänka på de glada stunderna som spenderades med dem som "gått vidare" hjälper oss att fortsätta resan som och för dem, sluta fred med oss själva, förlåta och förvandla smärtan till glädjen av att känna dem ännu närmare oss nu.
