Det kommer att komma en dag när du blir förälder åt dina föräldrar
Barndomen är en gyllene ålder, inte bara för att allt är en enorm upptäckt för våra små ögon, men också för att vi har mamma och pappa som skyddar och styr oss. Vad vi än behöver, vilket hinder vi än möter på vår väg, vet vi att vi kan lita på dem.
När vi växer upp försvinner sakteliga den säkerhet de ger oss. Världen blir mer komplicerad och problemen är inte längre så enkla att lösa. Men framför allt börjar de, våra hjältar, att förlora sina "superkrafter", sin energi och styrka, tills det slutligen blir vi som måste ta hand om dem.
Det är svårt att acceptera att ens föräldrar blir gamla, och därför irriterar vi oss till en början på dessa små begränsningar som vi, år efter år, ser uppstå i dem. Vi är medvetna om att åren går och att deras hår blir grått, rynkor börjar markera deras ansikten och ändå störs vi av det faktum att de inte längre reagerar snabbt, självständigt och beslutsamt på våra krav och på sina egna behov. Som om vi omedvetet krävde samma uppmärksamhet som när vi var barn, samma beskyddande roll och blev arga över att märka att den nu saknas. Om de glömmer bort ett möte eller om man måste upprepa samma mening med högre röst är det inte för att reta oss eller för att de inte är uppmärksamma, vi kommer alltid att förbli deras små barn i mammas och pappas ögon.
Sedan, när vi börjar se deras förändringar tar oron över. Till en början är den tunn och krypande, tills signalerna och ålderdomens krämpor blir mer tydliga och den då förvandlas till en ångest som växer och som man obevekligen tvingas acceptera, men med en underliggande bitterhet.
Det är här som vi barn, blir föräldrar till våra föräldrar.
Att ta hand om våra föräldrar innebär att vi inte bara ser över deras hälsa, men också att vi håller dem borta från livets små och stora och bekymmer och smärtor. Plötsligt berättar vi inte längre om vår oro som föräldrar, om svårigheterna i familjen. Vi förminskar problemen med barnen och döljer helt de som rör arbetet. Kort sagt förskönar vi verkligheten, rensar den från obehag och oro och gör den mer hanterbar - både fysiskt och känslomässigt.
Samtidigt biter vi ihop, då det säkra skydd som de representerade inte längre existerar, förutom i våra minnen. I stället för en lösning på problemen måste vi nöja oss med ett leende eller en kram som är omedveten om våra svårigheter. Men vi vet att det här är rätt och att de äntligen har rätt att känna sig trötta och bli omhändertagna av sina barn.
Låt oss istället känna oss tacksamma, för på det här sättet kan vi ge tillbaka en liten del av den vården och de stödet som de kärleksfullt har erbjudit oss. Vi har chansen att ge tillbaka för den tiden i deras liv som de har tillägnad oss och ansett oss vara deras största rikedom.
