Berättelsen om tändstickan och ljuset som inte ville brinna ger oss något väldigt vackert att fundera över
Fokuserade på att nå våra mål, stänger vi ofta in oss och vi är inte längre villiga att ge någonting till andra för rädslan av att detta kan ta tid och resurser från vårt personliga förverkligande.
Istället glömmer vi att om målen är viktiga för att kunna komma igång, är resan för att nå dem ofta viktigare än målet, vår personliga tillväxt som människor är berorende av den.
Detta kan enbart ske i kärlekens namn, precis som sagan om tänsdstickan och ljuset påminner oss om.
Det var en gång ett ungt ljus, glatt och sorglöst tills det en dag ville veta vad den vita tråden som kom ut ur dess huvud var till för. "För att tändas" svarade ett gammalt ljus och avslöjade att det var något som gjorde väldigt ont.
Efter en tid kom en tändsticka fram och pratade med det unga ljuset: "Idag ska jag tända dig". Ljuset svarade skrämt: "Åh nej, stackars mig, om du tänder mig kommer mitt liv snart att ta slut, gör det inte!"
Så tändstickan frågade ljuset: "Så du föredrar att spendera dina dagar med att vara hård och kall utan att någonsin lysa?". Då frågade ljuset: "Men måste du bränna mig för att jag ska kunna skina?" Detta kommer att skada mig och vara slutet för mig."
Tändstickan förklarade: "Du har rätt, men det här är vårt uppdrag, att skapa ljus. Jag kan som tändsticka göra väldigt lite - min flamma är liten och mitt liv är kort - men om jag passerar elden till dig kommer jag ha uppnått syftet med min existens, du är ett ljus och ditt syfte är att lysa." och tändstickan fortsatte: "Din smärta och din energi kommer att bli ljus och värme."
Det var då som ljuset förstod och utan att tveka sade till tändstickan: "Tänd mig, jag är redo!". och så blev det ljust.
