Vårt förflutna borde vara en trampolin att ta sats ifrån, inte en soffa att luta sig bekvämt på
Att titta tillbaka eller ständigt minnas vad som hänt i vårt förflutna utan att ha tagit lärdom av våra erfarenheter gör att vi fylls av ångran eller kritiskt tänkande som inte tillåter oss att gå vidare.
Kanske har någon skadat oss mycket eller blev vi mycket besvikna, kanske var omständigheterna inte som vi förväntade oss. Ibland kan ett ord vi inte sagt, ett misstag vi inte accepterar eller ett beteende som vi inte förväntade oss tynga ner oss, få oss att känna oss som fångar i våra egna omständigheter. Det förflutna kan också skapa stort lidande varje gång vi tänker tillbaka på det.
Det finns människor som lever sitt liv fångade i ett ögonblick, vilket kan vara framgångsrikt eller misslyckat och de fortsätter att leva som om det ögonblicket aldrig hade tagit slut. Genom att göra det påverkar de nuet på ett negativt sätt.
Att leva kvar i det förflutna hjälper oss inte att gå vidare i livet utan tar oss snarare tillbaka till det ögonblicket och påverkar oss med de känslorna vi redan upplevt och låter dessa forsätta att forma oss på insidan i nuet och hindrar oss från att leva fullt ut i nuet och i framtiden. Vi kan inte leva på minnen, vare sig de är positiva eller negativa. Att förbli förankrad i vårt förflutna förhindrar vår tillväxt och de chanser vi får att förändras, för att kunna förbättra vår existens.
Det förflutna, på gott och ont, har redan haft sin stund. Det är sant att våra tidigare erfarenheter till en viss grad påverkar vår nutid och vår framtid, det kan man inte förneka. Allt beror dock på det förhållande vi etablerar med vårt förflutna, vilket inte bör låsa oss till det, annars blir det en fälla. Vårt förflutna bör istället hjälpa oss som en trampolin att gå vidare, genom att vi drar nytta av de erfarenheter vi upplvet för att inte upprepa samma misstag igen och istället förbättra våra liv.
