Ett barn kämpar in i det sista mot sin sjukdom för att hinna få träffa sin syster
Lille Bailey Cooper var knappt 9 år gammal när läkarna diagnostiserade honom med Hodgkins sjukdom, en malign tumör som kommer ifrån lymfsystemet. Som man lätt kan föstå skakade denna nyhet familjen kraftigt och alla slöt sig runt denna lilla krigare när den tuffa behandlingen påbörjades. Till en början verkade den fungera och efter bara några månader drog sig det onda tillbaka och alla drog en suck av lättnad. Pojkens öde hade dock andra planer...
Några månader senare började Bailey må dåligt igen. Tumören hade enligt läkarna kommit tillbaka under en mer aggressiv form. Barnet påbörjade ännu en gång terapin och hans fiende verkade vara på väg bort men hade inte lyckats bekämpas helt ut. Efter några månader dök sjukdomen upp igen och den här gången sa läkarna med krossade hjärtan att de inte var säkra på att Bailey skulle överleva.
Vi kan bara försöka föreställa oss i vilket tillstånd föräldrarna och hans bror Riley befann sig. Den där unga lilla varelsen som i normala fall skulle ha haft ett helt liv framför sig nu skulle komma att ta avsked från dem långt tidigare än normalt. I denna generella misströstan lyckades Bailey hitta något att hålla fast vid.
Trots att han inte hade någon chans att överleva hade Bailey bestämt sig för att han ville hinna träffa sin syster som skulle komma till världen inom kort. I verkligheten räckte inte den tiden som läkarna förutspått för att nå slutet av graviditeten. Flickan skulle födas några månader senare medan cancern som numera var ostoppbar bara gav honom några veckor till att leva. Trots det, på något mirakulöst sätt lyckades han leva tillräckligt länge för att hinna träffa henne.
Det var Bailey som valde hennes namn, Millie, och den lilla tid de fick tillsammans slet han inte blicken ifrån henne. Han vaggade henne, sjöng för henne och hjälpte sin mamma att byta blöjor på henne, precis som vilken annan storebror som helst hade gjort.
Men de fick bara några få dagar innan hans tillstånd försämrades. Numera hade läkarna fastställt att tumören hade nått hjärnan och att det rörde sig om få dagar.
Under en av de sista stunderna som Bailey tillbringade med sin syster i famnen sa han något som värmde hans mammas hjärta enormt: "Jag skulle vilja stanna, men jag vet att jag måste gå...för att bli hennes skyddängel".
Några dagar senare förlorade pojken medvetandet och togs omedelbart till sjukhus. Föräldrarna tillbringade hjärtskärande timmar som aldrig verkade ta slut för att trösta honom och följa honom på hans sista resa. De läste högt för honom och lyssnade tillsammans på hans favoritlåtar och klappade honom ett ändlöst antal gånger. När stunden var kommer var de där och viskade att de skulle älska honom för alltid.
Trots att de lättades av vetskapen att Baileys lidande fått ett slut är föräldrarna förkrossade och känner fortfarande en fruktansvärd saknad av deras lilla ängel. De försöker dock att inte falla offer för detta lidande eftersom pojken bett dem att inte göra det. Under en konversation under den sista perioden tillsammans hemma hade Bailey sagt till sin mamma: "Du får gråta över mig i bara 20 minuter. Du måste ta hand om Riley och Millie!"
Nu när systern har blivit större pratar hennes föräldrar ofta med henne om hennes generösa bror, en ängel som lämnat dem för tidigt men som säkerligen var han än befinner sin i nuläget vakar över henne.
