En man förolämpar en handikappad kille på tåget, sedan ångrar han sig och ber alla om ursäkt
Det hårda livet som pendlare lever kan vi bara försöka föreställa oss om vi inte själva varje morgon hoppar på ett tåg som tar oss till jobbet för att sedan ta det igen för att komma hem. Att varje dag möta oväntade förseningar, alltmer fulla vagnar och en hård tidtabell är inte alls lätt.
Vad som komplicerar en pendlares liv ytterligare är oförskämdhet och arrogans, något som tyvärr i dagens läge inte är ovanligt att möta.
Läs vad som hände på ett regionalt tåg, något som kunde ha förvandlats till ännu en konflikt förvandlades istället till något oväntat.
via repubblica.it
Den här berättelsen spreds med hjälp av en man som var ombord på tåget och som när händelsen var över skrev ett inlägg på facebook där han berättar vad som hände.
Jag befinner mig på ett regionalt tåg på väg till presentationen av min bok, det regnar utanför. Tåget stannar på en station som jag inte läser namnet av, vid stationen kommer en handikappad kille på, de är tre stycken som bär upp honom. Killen sitter i rullstol och har överkroppen framåt vikt på grund av en uppenbar deformation. Utrymmet för rullstolsbundna i vagnen tas upp av två stora väskor och kontrollanten säger högt och tydligt: "Vems väskor är det här?" Utan att få svar, så han höjer rösten: "VEMS VÄSKOR ÄR DET HÄR? "och plötsligt vänder sig en man i 50-års åldern två säten framför, kontrollanten ser honom och säger: "Var vänlig och flytta dem genast".
Mannen i 50-årsåldern reser på sig, hämtar väskorna men vänder sig till kontrollanten och börjar klaga på ett skamligt sätt, hans väskor passar inte in i tågets bagageutrymme och var ska han ställa dem nu. Den handikappade killen stirrar på mannen utan att säga något medan de fäster hans rullstol med banden. Jag förstår inte om hans handikapp inte tillåter honom att tala eller om han bara är trött, den typen av trötthet som någon som är van vid denna typ av situation har.
Kontrollanten närmar sig mannen och säger att han, eftersom bagageutrymmet är för litet, kan sätta sina väskor på två lediga säten framför sig och det är då som det med en låg röst slinker ut ett "Varför kan de där inte bara stanna hemma istället för att åka runt" ur mannen.
Jag och en kvinna i 70-års åldern som sitter med ryggen till hör honom. Jag anstränger mig för att andas djupt eftersom jag allvarligt funderar på att resa mig och hoppa på honom. Den 70-åriga kvinna reser istället på sig, vänder sig om och ställer sig framför mannen och säger:
"Du borde skämmas, varför stannar inte du hemma istället för att åka runt och tvinga oss att lyssna på ditt struntprat!"
Mannen tittar på kvinnan uppifrån och ner och har samma ansiktsuttryck som ett barn som nyss fått en utskällning från sin mamma.
Jag är på väg att lägga mig i när mannen plötsligt säger: Du har rätt. Förlåt, förlåt allihop, jag är jätte trött och överdrev verkligen."
En sekund senare reser han på sig, går fram till den handikappade killen och säger: "Jag ber verkligen om ursäkt", "Jag är en idiot"
Killen tittar upp och svarar: "Lugn, det kan man bli frisk ifrån om man vill".
Mannen verkar förvånad över svaret och ett leende kommer på hans läppar, killen ler också. De presenterar sig för varandra och sedan börjar de prata.
Killen heter C och är en dataingenjör.
Mannen heter S och är en pendlande verkstadsindustriarbetare.
De bor knappt 10 kilometer ifrån varandra och hade aldrig sett varandra tidigare. Idag "såg" de verkligen varandra, något som är betydligt viktigare.
Jag tittar ut genom rutan, lyssnar stundtals till deras historier och tänker att den här situationen kunde ha slutat på så många olika sätt och istället har jag precis bevittnat ett litet mirakel. Detta får mig att tänka på att för att lyckas föra människor närmare varandra skulle det nästan alltid kunna räcka med tre saker: en spark där bak när det behövs - från den som tar ansvar för att ha gett dig den, förmågan att be om ursäkt, ett besvarat leende.
Det skulle räcka med så lite.
Det skulle räcka att minnas det.
